När jag inte har sysslat med musik så har jag skrivit dagböcker, essäer, reseskildringar, krönikor, bloggar och kåserier. Jag har alltid kallat detta för mina böcker även om nästan ingenting blivit tryckt och jag egentligen bara skriver för mig själv. Skriver för att jag är så pedantiskt noga med att hålla reda på och kunna komma ihåg så mycket som möjligt av det som har hänt mig i mitt långa liv.  På gamla dar har jag gjort en liknande inventering och redigering  som med min musikproduktion. Jag har strukit och lagt till, föst ihop och brutit isär, rättat och skrivit om, mina gamla alster har i vissa fall gått igenom en veritabel tvättmaskin. Samtidigt som jag fortsatt att plita på en del nya grejer.

   Jag började skriva redan när jag var tjugo och just hade flyttat hemifrån, jag ville bli som Henry Miller och jag skrev en dagbok som jag sedan tänkte omarbeta till en ny Sexus. Detta blev aldrig av och dagboken blev liggande i nästan femtio år innan jag tog och redigerade mina stenograf-liknande anteckningar till något som nästan gick att läsa. Detta alster fick förstås namnet "1974". Efter dessa minnes-kråkor från min första lägenhet  dröjde det tjugo år innan jag återigen skrev något på riktigt. Och då kom det av naturliga skäl att handla om "min" lilla by i Kalabrien som jag redan hade besökt ett femtontal gånger och som betydde så mycket för mig.

   Denna bok, som jag kallade "Ut i det blå", blev faktiskt tryckt i hela tusen exemplar varav flera hundra nu har gått till pappersåtervinningen. De jag lyckades prångla ut blev sålda som en bilaga till den CD som jag gav ut 1995. Även dessa skriverier har jag senare omarbetat till ett nytt dokument där jag fört samman olika dagböcker med de historiska och antropologiska undersökningar som jag ägnat mig åt hela mitt liv. För att kunna ge en heltäckande bild av min lilla favoritby längst ner i Syditalien. Ett arbete som blev färdigt 2018 och som jag gav titeln "Mellan Scilla och Carybdis".

 

   När min CD var färdigproducerad gick jag över till att skriva en dagbok där jag gav mig sjutton på att under ett års tid plita ner något varje dag. Men absolut inget om mitt världsliga liv med äktenskap, barn, skola, jobb, grannar och allt annat som hade ockuperat min vardag. Dagboken, som kom att heta "Skogsliv vid Gerdsken", beslöt jag att avgränsa till den ytterst lilla men så värdefulla del av mitt dygn då jag tog med vår nyanskaffade hund på långa promenader i skogarna söder om Alingsås. Det blev en väldigt konstig skrift som likväl har uppskattats av alla de som har läst den.

   Tre år efter hundboken fortsatte jag med ännu en dagbok ("Alla vägar bär till Rom"). Om en tågresa till Scilla där jag samtidigt var i Rom tillsammans med min första stora kärlek som jag hade mött redan 1973, men sedan bara träffat väldigt sporadiskt. I Rom föll alla bitar på plats och vi startade ett livslångt förhållande. Vad som utspelades när vi äntligen "blev ihop", som är den svenska ack så torftiga benämningen på att två människor bestämmer sig för att dela sina liv med varandra, står att läsa i denna långa dagbok som egentligen bara behandlar en enda väldigt viktig vecka i mitt liv. Ett skriftförsök där jag för första och enda gången plitade ner långa sjok dialoger. Jag skrev väldigt snabbt direkt efter det att jag kommit hem. För att verkligen minnas allt det som vi hade pratat om, och vad jag hade snackat om med alla andra som jag träffade på denna resa.

   Nästa alster talar jag helst tyst om, den kom till 2005 som var en tid i mitt liv då jag inte alls mådde bra, då allt verkade ställa sig på sin spets, då jag inte visste vad jag ville eller vartåt mitt liv var på väg. Denna dräpa handlar i princip om vin, kvinnor och sex, om vad som hände en sommar då jag släppte alla demoner fria. Denna "Hon dansade en sommar" blev till slut något i min läromästare Henry Millers anda, men det blev inte särskilt bra. Fem år senare fick jag tummen ur och flyttade till Schweiz. För första gången i mitt liv var jag arbetslös och då fick jag äntligen tid till att påbörja mina memoarer. Ett jätteprojekt som jag kallar "Mitt personliga domslut" och som jag förhoppningsvis kommer att jobba med livet ut.

   När jag gick i pension 2018 fick jag återigen lite tid över och skrev först en bok om schweizisk vinodling. Vilket låg nära till hands eftersom vi bodde i landets vackraste och mest berömda vindistrikt. "Lavaux". Det blev en sorts dokumentär där jag fick med lite av varje, historia, geologi, biologi, geografi, oenologi plus mina egna erfarenheter av odling, vintillverkning och förstås provsmakning. År 2021 började jag en dagboksblogg där jag varje dag under ett års tid lade ut ett litet kåseri på nätet. Men det blev för jobbigt. Året därpå skrev jag stället tolv ganska långa essäer, en för var månad. Det roliga med bloggen var att jag kunde illustrera texten med foton, sånger, videor och en mängd andra länkar.

   År 2023 blev jag till slut färdig med min långa historia om min släkt där jag gjorde en litterär redovisning av nästan fem års släktforskning. Denna släktbok kallade jag "Av jord är jag kommen". Ett år senare slutförde jag också en sorts pendang till mina memoarer där jag hade valt ut tio olika teman ur mitt liv och grottat ner mig lite extra i dessa spörsmål. Dessa "Rättegångsanteckningar" var lite för omfattande för att platsa i de verkliga memoarerna. Det sista jag gjorde var att köra de delar av detta skriftliga livsverk som tidigare inte varit publicerade genom ett rättstavnings-verktyg. Sedan tyckte jag att det räckte, jag hade gjort mitt även på den litterära banan. Ord och musik skulle hädanefter bara vara ett tillfälligt tidsfördriv, om andan föll på.

   Vilket inte innebar att jag slutade med att arbeta. Att min släktbok hade väckt ett visst intresse fick mig att undersöka olika möjligheter att få den tryckt. Många hade lust att läsa men ville precis som jag ha något på papper att kunna hålla i handen istället för att stirra sig blind på en skärm. Jag hittade ett stort europeiskt tryckeri som specialiserat sig på internetbeställningar. Det fanns alltså inget fysiskt kontor där man kunde diskutera eller få råd utan precis allting skedde på nätet. Jag jobbade som en galning med sättning, sidsammanställning och omslag och skickade på vinst och förlust in en beställning på tjugo exemplar.

   Jag hade inte pratat med en enda människa och hade ingen aning om hur resultatet skulle komma att se ut. Men tio dagar senare kom det hem en kartong och min lilla bok var på pricken vad jag hade tänkt mig. Allting var rätt förutom att jag hittade ett litet ord som jag hade missat även när jag korrekturläste för femtioelfte gången. Om man jämförde med "riktiga" företag var det löjligt billigt, knappt femtio kronor per bok. Inklusive frakt. Det familjeägda tryckeriet nere i våran by var nästan fyra gånger dyrare för i princip samma produkt. Så hade jag alltså även framställt en bok alldeles på egen hand, min "alltid-göra-allting-själv-dogmatism" hade nått nya höjdpunkter.

   Nästa projekt blev en sammanställning av olika essäer som jag i olika sammanhang hade skrivit om musik, min egen och andras. Ett ämne jag kände väl till efter att ha levt ett helt liv med att lyssna på och själv producera. Denna lilla bok fick heta "Sagan om musiken". Även om jag hade tänkt trappa ner så kunde jag inte låta bli att skriva ännu en sorts reseskildring. I maj 2025 hade vi fått hyra en lägenhet i Paris Belleville-kvarter, ett pensionärs-projekt som det, p.g.a. covid och annat, tog drygt sex år att förverkliga. Efter att ha bott i Paris i en hel månad hade jag så mycket att berätta att jag absolut ville ha mina hågkomster på pränt. Så det blev en liten "bok" till. "Paris - en gång för alla".