Johan Petrén

   

Jag borde egentligen inte ha funnits till. Min mamma var bara tjugo år och hade just påbörjat sina studier så hon ville säkerligen göra abort, men på den tiden krävdes det väldigt starka skäl. Att den blivande barnafadern hade tänkt sig att sticka till USA när HAN hade slutfört SINA studier var inte ett sådant skäl. Min mamma använde sin växande mage i utpressningssyfte men det hjälpte inte. Han stack när terminen var slut och även i september när jag hade kommit ut så vägrade han hårdnackat att komma hem igen. Nästan hela sitt långa liv förnekade han att jag var hans son. För min pappa fanns jag helt enkelt inte till. Tills han långt om länge ville göra ett DNA-test. Men då var allt redan för sent.

   Min mamma hade ingen plan B och kände att han (och jag) hade förstört hennes liv. Jag var en kvarnsten runt hennes hals och hon ville inte veta av mig. Hon ville knappt ens röra vid mig. Det var morfar som räddade mig från att bli bortadopterad, han hämtade hem mig och bestämde att min gråtande mormor skulle föda upp mig, precis som hon hade fött upp deras egna fem barn plus en massa hundar. Jag var bara ytterligare en i den långa raden av skitungar som man fick mata med gröt och sedan torka i röven.

   Min blivande styvfar ville absolut ha min mamma, men han fick mig på köpet. Mamma var inte särskilt känslosam men om hon någon enstaka gång visade mig lite ömhet så slog det slint i hans svartsjuka hjärna. Min styvfar förstod inte att även för honom så personifierade lilla jag den skitstövel som hade älskat med min mamma långt tidigare än han själv. Så all den ilska och de örfilar som var ämnade åt hans frånvarande ärkerival föll istället över mig. Ett barn som aldrig hade begärt att få komma till denna världen. Ingen ville egentligen ha mig. De flesta tyckte att det vore bättre om jag inte fanns till. Tidvis även jag själv. Men jag överlevde och nu sitter jag här på ålderns höst och skriver om hur det var när jag växte upp. Livet är ett oförutsägbart mirakel.

   "Jag erkänner att jag har levat" skrev Pablo Neruda en gång. Jag kan bara hålla med. Jag har tagit många dåliga beslut och jag är skyldig till en del gärningar som jag helst skulle vilja ha ogjorda. Men jag har i alla fall levat, ingen kan säga något annat. Alltid hållit mig i rörelse och försökt ändra riktning, alltid försökt se saker och ting i ett nytt perspektiv. Aldrig stagnerat eller blivit desillusionerad utan alltid försökt resa mig och gå vidare. Som gammal maoist har jag låtit hundra blommor blomma och trott på den ständigt pågående revolutionen.

   Jag har varit ett ganska vanligt barn av min tid. En ganska tragisk uppväxt och stora misslyckade popdrömmar. Jag kom alltid i kläm mellan nytänkande och tradition, både på det politiska och det personliga planet. Våra farföräldrar upplevde kanske mänsklighetens hittills största förändringar när de lämnade bondesamhället och brakade käpprätt in i den moderna industrialismen. Men min egen generation har också upplevt ett samhälle som bytt skepnad vid ett flertal tillfällen. Och utvecklingen, om man nu kan använda detta ord, har en tendens att ständigt accelerera. Vi lever i en tid där man inte ens hinner vända på sin skjorta innan vinden återigen har kantrat.

   Som sammanfattning måste jag ändå säga att jag har levat ett gott liv som har gett mig massor av kärlek och glädje. Ett liv där jag har lyckats skaffa mig mycket kunskap och erfarenhet både om mig själv och om världen runt omkring mig. Det har inte alltid varit lätt, jag har fått kämpa med min stora blyghet och med de sår som min krångliga barndom åsamkade den lille Johan. Upplevelsen av att känna mig bortstött och oönskad är något som har förföljt mig hela mitt liv. Jag fick så mycket kritik och aldrig något beröm, så när någon väl sa något snällt så kunde jag inte ta det till mig. Jag befarade alltid det värsta för att slippa bli besviken. Det tog mig många år och mycket arbete innan jag vågade tro på att någon verkligen tyckte om mig för den jag var.

   Vägen mot vuxenlivet blev lång och krokig. Som det äldsta barnet fick jag gå i bräschen och slå in alla dörrar. Jag fick ingenting gratis. Mina syskon fick senare göra allt det som jag blivit nekad. I Kärra hade vi levt i en skyddad Bullerby-tillvaro fjärran från vimlets yra. Jag tillhör den generationen som har hoppat och lekt kurragömma på en riktig höskulle. Men den vilt växande staden trängde sig på både mentalt och geografiskt. Bönderna sålde sina hemman och började jobba på Volvo eller varven. Korna gick till slakt, ladorna revs och åkrarna lades i träda i väntan på grävskopornas intåg.

   Mina vingliga steg mot mognad kantades av en massa negativa val. Det började med att jag vägrade åka med till torpet på helgerna. Att vara ensam hemma och få rå sig själv var en otrolig lättnad. Dessa helger i frihet blev min säkerhetsventil när veckans tryckkokare än en gång varit på väg att explodera. Och det var säkerligen bra för alla medlemmar i vår dysfunktionella familj att vi fick en viss distans om så bara för en helg. Så vi kunde andas ut.

   Jag bestämde mig tidigt för att jag inte ville ha någon moped när jag fyllde femton. Förmodligen till mina föräldrars stora lättnad. Jag vet inte om de hade haft råd, jag blev nekad den basgitarr jag förgäves försökte tjata mig till. Att inte ha moppe var inte särskilt manligt och det ställde mig vid sidan om kill-gemenskapen i vår by. Det blev till ännu ett utanförskap men det bekymrade mig inte särskilt. Med lite träning hade jag säkert kunnat lära mig köra men jag var helt enkelt inte intresserad av motorfordon.

   Min tekniska aversion gladde naturligtvis mina föräldrar som såg en fin akademisk karriär utstakad för äldste sonen, ända tills dess jag tackade nej till mitt eftertraktade USA-stipendium. Under de svåra uttagningsproven hade det gällt att snabbt uppfatta vilka egenskaper som efterfrågades och sedan försöka spela upp dessa på ett trovärdigt sätt. Ett riktigt skådespeleri, den absoluta anpassningen. Något som jag redan blivit så van vid genom att leva med en despotisk styvfar. Att avböja mitt stipendium var egentligen ett uppror mot hela min familjesituation. Jag var trött på att alltid försöka vara till lags, jag ville inte längre göra det som andra önskade eller krävde. Jag ville gå min egen väg även om jag inte hade en aning om vart den ledde.

   Och på den breda vägen som jag slog in på hade jag oftast ett glas i min hand som trogen följeslagare. Alkoholen blev en flyktventil, det enda sättet på vilket jag kunde ta mig ut ur mig själv. Med hjälp av lite vin kunde jag övervinna min sjukliga blyghet och våga prata med tjejerna. Normalt sett var jag dyster, inåtvänd och försagd men när jag drack skingrades alla mörka moln och livet fick en tillfällig guldkant. Min egen alkoholism är fullständigt tillägnad och jag har aldrig trott på de som säger att det är en medfödd sjukdom.

   I början av min vuxna tillvaro led jag mycket av att kvinnorna drog sig bort från mig men detta berodde vanligtvis på att jag var så osäker och blyg. Jag hade inte den inre resning som kunde visa att jag var någon som var värd att hålla i handen. Och att jag blev avvisad bevisade bara min tes att ingen egentligen tyckte om mig. Sedermera blev de kvinnor som jag delade mitt liv med nästan alltid också mina bästa vänner. Jag har älskat dem av hela mitt hjärta och de har givit mig otroligt mycket tillbaka.

   I mitt långa arbetsliv har jag oftast haft förmånen att göra något viktigt och intressant som dessutom varit till nytta för samhället. Trots min tumme mitt i näven lyckades jag på intellektuell väg bemästra och till och med visa mig duglig även i rent tekniska yrkesroller. Även om jag började med ett tillfälligt felsteg i bilbranschen kom järnvägen att bli mitt liv. Tågen är något bra för mänskligheten och jag var en av alla dom som fick tågen att rulla. Och jag har haft möjligheten att kunna göra mängder av resor och träffa många intressanta människor, något som inte heller är alla förunnat.

   Trots min stora lathet blev jag till slut en typisk produkt av det protestantiska folkhems-Sverige där du skall arbeta och göra rätt för dig. Aldrig ligga någon till last, betala dina skatter och i slutet av året räkna ihop dina Konsum-kvitton. Jag blev till en Hisingens Andy Warhol, en löneslav som dessutom alltid arbetade med något annat, även om det “bara” var mina skriverier eller mitt komponerande. Det var bara jobb och åter jobb. Precis som Andy hade sagt.

   Om jag skulle dö i morgon kan jag likväl säga att jag tycker mig ha fått gjort det mesta möjliga av mitt liv. Och trots alla små felsteg som man gör under sin livsbana så finns det inte mycket jag skulle vilja ha ogjort, och inte heller något speciellt som jag lider av att inte ha gjort. Jag tycker att jag har förverkligat mig själv och fått ut en stor del av min inneboende kapacitet. Och med det är jag rätt nöjd. För den skull har jag inte sagt att jag har slagit mig till ro. Jag har fortfarande många projekt som jag vill förverkliga. Och jag hoppas att jag skall orka vara en skapande människa ett bra tag till. Helst ända tills jag dör.

   Min bästa och min sämsta egenskap är min envishet. Utan att egentligen vara buddhist har Hesses Siddharta varit min ständige följeslagare. Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv. Min säng har ibland varit som en busstation men för det mesta har jag bara suttit lugnt och filosoferat vid min flod. Har man tålamod att vänta får man förr eller senare allt det man behöver och förtjänar.

   Min envishet har ofta ställt till med problem men den har också gett mig det tålamod som behövdes för att vänta i nästan trettio år på den kvinnan som jag älskar. För det var tack vare bådas tålamod och envishet som vi hela den långa tiden i äktenskapets och barnafostrandets förskingring ändå fanns kvar i varandras liv. Vi var inte bara några som kom och gick. Inte några som passerade revy likt de flesta andra som vi träffar i våra liv. Och jag tror att det är detta som är livets mening, att kunna hitta och hålla fast vid någon med vars hjälp man kan skapa sig själv och göra det bästa möjliga av sitt liv.

   Jag har alltid känt mig lite annorlunda, och lite utanför. "Outside looking in" i den varma gemenskapen av vanliga människor. I skolan blev jag retad för mitt hängande öra och mina goda resultat. De kallade mig för professorn och det var inte någon komplimang. Jag var en kuf och eventuellt en plugg-häst. De visste inte hur sällan jag läste någon läxa, problemet var att jag nästan alltid redan visste allting. Åtminstone till ett visst stadium. När jag inte längre kunde flyta fram på en räkmacka av gamla kunskaper blev det värre. Jag hade ingen aning om hur man verkligen pluggade, för det hade jag aldrig fått lära mig.

   Jag hade också ett annorlunda utseende, jag hade något visst som ofta gjorde att jag drog till mig andras blickar. Jag var varken särskilt söt eller ful men jag var inte riktigt som andra. När jag var ung fanns det en viss typ av män som alltid stirrade på mig, de försökte på något flörtigt sätt dra till sig mina blickar. Det tog ett tag innan jag förstod att de var bögar. Sedan led jag mycket av denna ihärdiga uppmärksamhet som fortsatte långt in i vuxen ålder. Jag la mig till med mustasch men det gjorde mig bara än mer tilldragande. Jag hade tydligen ett lite barnsligt och gulligt utseende som tilltalade dessa halvpedofiler.

   Jag brukade titta på samma sätt på de flickor jag tyckte om, att försöka få de att möta min blick. Något de sällan gjorde. Men jag fick tillbaka med samma mynt, fast ifrån skumma medlemmar av mitt eget kön. På något sätt förstod jag tidigt hur flickor kunde känna sig när de blev utstirrade av oss pojkar. Jag tror att det var delvis därifrån jag fick mina feministiska tankegångar. Jag hade ibland känt mig som en utsatt och sårbar flicka. Bögarna tyckte jag var söt men efter ett tag fann jag att det faktiskt fanns ett litet fåtal kvinnor som också tyckte om mitt fulsnygga utseende. Det stora flertalet nonchalerade mig fullständigt men de som föll för mina långa lockar och blå ögon gjorde det med hull och hår.

   Det fanns de som sa att jag hade ett sorts inre ljus i mina ögon. Ett slags lyster, att jag utstrålade något. Jag förstod inte riktigt men ibland när jag mådde riktigt bra och kände mig tillfreds med mig själv kunde jag nästan känna hur mina ögon började glöda av ett inre ljus. Det var min nyfikenhet på livet och min glädje över tillvaron som trängde ut. Men det stora beviset på att jag är aningen eljest är hur små och lite större barn ibland fastnar för min uppenbarelse. Det händer mig titt som tätt att jag ser hur okända barn inte kan slita sina blickar från mig. De vänder sig om på gatan tills de snubblar och nästan ramlar. De är inte så försynta eller blasé som vuxna och de drar sig inte för att stirra hur länge som helst på någon som de tycker verkar underlig.

   Men det bästa beviset på att det här med mitt "inre ljus" inte bara är något svammel fick jag på den lilla fest som jobbet hade ordnat när jag gick i pension. Då när den högste chefen oväntat kom ner i källarlokalen och höll ett långt och mycket personligt tal. Han sa att det hade varit en fröjd att komma till jobbet på morgonen och se mig sitta vid min desk i receptionen. Att jag inte bara hälsade god morgon utan att mina ögon även utstrålade en värmande glädje. Att jag hade ett ljus i mina ögon som fick honom att må bättre. Det var den bästa komplimang jag någonsin hade fått i mitt långa liv. Om jag på detta lilla sätt kunde ge något av mig själv och göra någon annan lite lyckligare så kan jag när den dagen kommer dö med frid i mitt hjärta.